Donator

Avsikten med donationen

(klippt från ett tal av Sten Rosenström vid mötet för bildandet av Gunborg och Sten Rosenströms Stiftelse för norrländskt kulturstöd)

[...]Först kan man ju ställa sig frågan vad denne Sten har med Norrland att göra. Vad har han för legitimitet den där typen som snackar på stockholmska för att lägga sig i norrländsk kultur? Jo, därom vill jag berätta.

Jag föddes i Nederkalix, så står det i prästbetyget och passet, och det var en troligen ruggig marsdag 1923. Min far, byggnadsingenjören Robert Rosenström från Stockholm utförde då på entreprenad Nederkalix sjukstuga, en byggnad som ännu finns kvar och brukad som del av Kalix nuvarande lasarett. Det ger väl en viss legitimitet, eller hur, även om min vistelse där nog inte omfattade mer än några månader. Uppvuxen är jag i Stockholm och 1946 utexaminerad vid Kungliga Tekniska Högskolan som civilingenjör för ”väg- och vattenbyggnadskonst”. Markera att man talar om konst!

Jag återkom emellertid till Norrland i slutet på 40-talet och blev Norrland troget i tio år med uppförande av vattenkraftverk i Indalsälven, Ljungan och Umeälven. Jag arbetade bl.a. med Pengfors och Bålforsens kraftverk i Umeälven. Jag gifte mig 1961 med Gunborg född Olofson, dotter till hemmansägare Johan Arvid Olofsson och hustrun Henny Emelia, Långnäs och Vännäs. Allt detta stärker väl min legitimitet, eller hur?

Efter 1961 blev min yrkesverksamhet i huvudsak inriktad på internationell vattenkraftverksbyggnad i länder som Egypten, Brasilien, Argentina, Indien och Sydostasisen, arbete på plats eller i Stockholm. I Egypten ingick även medverkan vid räddningan av Abu Simbel Templen i Nubien, ett kulturellt äventyr under Unescos medverkan.

Vis min pensionering 1988 hade Gunborgs hälsa redan allvarligt försämrats troligen genom en Alzheimers sjukdom. Vi beslöt då att lämna Stockholm och bosätta oss i Umeå för att Gunborg skulle få komma till hemtrakter. Vi fann en lägenhet på Döbelnsgatan 13 där jag fortfarande bor kvar. Men lyckan stod oss inte bi, Alzheimer sjukdom konstaterades på Geriatriskt centrum och 1998 måste hon lämna hemmet för ett boende på Prästsjögården på Backen i Umeå. Hon avled där 2001 några dagar efter sin 75-årsdag efter ett benbrott som förorsakade en hjärnblödning. Jag beslöt mig för att stanna i Norrland och i Umeå, en trevlig småstad, som kanske lider en aning av storstadstänkande.

Jag började sedan studier på Umeå Universitet med några kurser i humaniora, bl.a. praktisk filosofi, modern politisk filosofi, populärkultur och nu senast Etnologi B nät; dessa studier har burit fram idén med denna norrländska Stiftelse som vi idag skall behandla.

Anna-Karin har uppmanat mig att tala om avsikten. Det sagda är en kort levnadsbeskrivning men samtidigt en bakgrund. Avsikten torde väl egentligen vara klar för alla här, för ni har väl läst handlingarna, eller hur?

Men jag vill framhålla följande två synpunkter. En avsikt är att gynna Norrland, allt ska inte stanna vid Dalälven. En annan är att försöka få den enskilda enkla människans medverkan i kulturarbetet att framträda parallellt med kulturelitens ansträngningar.